jag tänker jättemycket på två människor, mer än vad jag skulle vilja. för det är jobbigt att förlora människor som står/stod en nära. speciellt när man inte kan hjälpa det. när det faktiskt är deras fel. ibland saknar jag bara att prata med dom. speciellt en. men det kommer jag aldrig att erkänna om någon frågar mej. jag är så glad att jag såg igenom dej innan det blev något "vi". vad jag inte kan förstå är varför det har klängt sej kvar. den där vänskapen. såkallade kanske. jag kommer aldrig sluta förundras över människor när en del gör en så trött, bara av att man tänker på dom, att man känner att de borde halka och bryta lårbens-halsen eller nåt.
we'll need something to remind us
of all the sweetness that has passed through us
allt känns så ruskigt långt borta. hela livet. ändå kryper det så äckligt nära inpå. under huden. under livet. trots allt så måste jag väl ändå leva det här livet, bland alla idioter. men det är iallafall sommar.. visst?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar